Manifestet

Det Sverige vi minns

Det Sverige vi minns var inte felfritt. I vår nostalgi förnekar vi inte andra människors erfarenheter eller förskönar någons upplevelser. Men det fanns något i tilliten mellan människor, en gemenskap. Det fanns en utbredd uppfattning, både bland svenskar och utlänningar, att Sverige var ett närmast perfekt land, som många var stolta över att kalla sitt.

Men något hände. Allt fler kom till insikt om att landet vi en gång kände inte längre fanns kvar. De problem som en gång hade väckt bestörtning blev till slut en del av vår vardag. Vi valde att naivt blunda istället för att se dem i vitögat, i tron om att de bara skulle försvinna.

Det fanns de svenskar som länge varslat för svåra tider, i hopp om att väcka någon form av reaktion hos folket. Men få valde att lyssna. De blev kallade både det ena och det andra. I stället gynnades de röster som smickrade med löften om en framtid av "fred och trygghet” och som utmålade varselroparna som själva hotet.

Till slut hamnade vi just där vi är i dag. Ropen om uppvaknande byttes ut mot slagord om ilska och frustration. Gemenskapen föll sönder, och kvar fanns bara ett dystert vi och dem.

Vilka vi är

Vi som står bakom Sverigekollektivet bär på ett politiskt engagemang, men har inte funnit något parti eller någon befintlig rörelse som fullt ut rymmer projektets idéer. Varken demonstrationer, protester, debattartiklar eller någon av de etablerade formerna för opinionsbildning, har varit våra naturliga uttryck. Därför är vi medvetet partipolitiskt obundna och har ingen anknytning till något politiskt parti.

Oberoendet betyder inte att vi tänker låtsas som om arbetet började med oss. Vi vill erkänna de människor som under lång tid har fört svåra samtal om svenskhet, tillhörighet, invandringspolitik, kriminalitet och den demokratiska rätten att uttrycka obekväma åsikter. Att ge erkännande där det är befogat är däremot inte detsamma som att skriva under på varje slutsats, metod eller formulering.

Vi förbehåller oss rätten att lyssna, pröva och tänka självständigt. Vi tänker försvara alla svenskars rätt att öppet bolla tankar och reflektioner och att fritt forma sig en egen uppfattning om samhällsfrågor. Vissa är mer ivriga och nitiska och hoppar på tåget direkt. Andra tar sig tid att bestämma vilken ideologi som bäst stämmer överens med dem. Vi tror att båda sidor spelar en viktig roll i samhällsdebatten. Särskilt eftersom vissa frågor och beslut kräver saktmod medan andra kräver en stark passion och engagemang.

Vad vi vill åstadkomma

Vad vi främst vill åstadkomma med detta projekt är att samla berättelser om ånger, ansvar och en vilja att skapa positiv förändring, och ge dem ett kulturellt uttryck.

Kulturen når platser dit den politiska debatten sällan når. Musik, film, bilder och kläder bjuds in i hem, hörlurar och rum där människor känner sig trygga nog att tänka högt. Samma kraft har också använts för att forma stereotyper, karikatyrer och nidbilder av olika grupper i Sverige. Om kulturen kan befästa en förenklad bild kan den också komplicera den, ge den en mänsklig röst och öppna för självrannsakan.

I berättelserna vi delar med oss finns ett liv mellan flera världar. Hemma finns ett språk, en historia och familjens sätt att leva. Utanför dörren finns Sverige: skolan, föreningslivet, arbetsplatserna, musiken, årstiderna och de oskrivna regler som långsamt blir en del av en människa. Världen inombords är en kombination av dessa. Den formar en tyvärr allt vanligare splittrad identitet och stärker känslan av att man inte tillhör någon av världarna.

Gestalterna i våra berättelser bär på en melankoli över ett hem som inte längre känns igen, en sorg över det förlorade och en bitterhet över att man borde ha gjort mer. De uttrycker också en senkommen insikt: att de fick mer av landet än de förstod, att de kastade bort chanser att förändra livet för sig själva och sina familjer, och att den egentliga boven bakom den negativa tillvaron var ingen annan än de själva.

Projektet vill inte basera sig på en ständig konflikt, vare sig den inombordsliga eller den mellan samhällsgrupper. Genom kulturella uttryck använder vi det språk vi kan bäst för att återge berättelser vi tror behöver höras och som kan bidra till en positiv förändring för Sverige. Berättelserna tillåter erfarenheter att vara motsägelsefulla. Där kan sorgen över det som gått förlorat möta tacksamheten för det som finns kvar. Där kan ansvar uttryckas utan att bli en slogan.

Vi ska hålla samtalet öppet men inte gränslöst. Kritik och oenighet får finnas. Däremot hör förakt, hot och avhumanisering inte hemma i det vi bygger. Vi vill visa att kärlek till ett land kan uttryckas med allvar och värme, utan att livnära sig på hat.

Berättelserna vi bär

”Vi är killarna som växte upp i miljonprogrammen. Vi bar på ilska, sökte respekt på fel platser och fattade beslut som i efterhand inte var till vår egen nytta. Hur man än vrider och vänder på det, oavsett vem som startade allting, bidrog vi till att göra Sverige otryggare och till att förstöra den tillit vi själva saknar.”

”Vi svenskar är offer för konflikter vi aldrig sökt, de som fått bära konsekvenserna av andras handlande och blivit utlämnade till våra egna öden av ett samhälle vi trodde skulle skydda oss. När ingen fanns där för oss, som vågade försvara oss på torget, i kollektivtrafiken eller på skolgården, sökte vi svaren i vår egen frustration. Det som tidigare räckte som en lösning behöver nu kännas som en hämnd.”

Dessa är exempel på de sammansatta berättelser och bekännelser som gestalterna bär, inte våra egna. Inspirationen är inte tagen ur våra biografier eller ur någon enskild verklig människas liv. Den är i stället delvis hämtad från direkta och indirekta möten med människor som lever i denna verklighet, liksom från tillfällen där verkligheten har mött dem. Även andrahandsupplevelser från kontakter har inspirerat och ligger till grund för många av de gestaltade karaktärerna.

Särskilt i bekännelserna får en svår uppväxt förklara mycket, men aldrig förvandla fel till rätt. Utanförskap, fattigdom och brist på möjligheter är verkliga problem. Det personliga ansvaret är också verkligt. Båda sakerna kan vara sanna samtidigt. Förändring börjar när den ena sanningen inte längre används för att fly från den andra.

Därför återkommer orden: vi hade fel. Inte för att gestalterna ska fastna i skam, och inte för att en sen insikt förtjänar applåder. Ansvar kräver ett erkännande. En ursäkt betyder lite om den inte följs av ett annat sätt att leva. Försoning är inte att glömma det som hänt. Det är att möta sanningen, göra rätt där det går och visa förändringen i handling över tid.

Ansvaret vi gestaltar är personligt och konkret. Det ska inte användas som ett vapen mot andra. Kärlek till svensk kultur behöver inte bygga på förakt för någon annan. Vi har ingen avsikt att kräva att människor suddar ut sig själva. Däremot är det viktigt att individens egen identitet finner sin plats i det svenska samhället, inte tvärtom.

Vad vi tror på

Vi tror på eget ansvar. Som initiativtagare börjar vi med ansvaret för våra egna ord, våra konstnärliga val och den miljö vi skapar omkring projektet. Vi lovar inte att lösa allt, men vi tänker inte vänta på att någon annan ska börja.

Vi tror på personlig förändring. En människa är mer än sitt sämsta beslut. Den som är beredd att tala sanning, uthålligt anstränga sig och försöka gottgöra borde kunna hitta en väg tillbaka. Hopp utan ansvar är tomt. Ansvar utan hopp lämnar människor kvar där de började. Vi behöver båda.

Vi tror på tacksamhet för Sverige. För språket, naturen, kulturen, arbetet, föreningarna och de gemensamma institutioner som generationer har byggt. Tacksamhet är inte blind lydnad och inte en lögn om att allt är bra. Det är insikten att det vi har fått också förpliktar. Det som är värdefullt måste vårdas, föras vidare och ibland försvaras genom vardagliga handlingar.

Vi tror på trygghet som en gemensam rättighet. Ett barn ska kunna gå hem utan rädsla. En förälder ska kunna lita på området där familjen bor. Den som arbetar, driver butik, undervisar eller tar hand om andra ska mötas av respekt. Trygghet skapas av rättvisa lagar och fungerande samhällen, men också av vad vi tolererar bland vänner, i familjen, i studion, på planen och på gatan.

Vi tror på gemenskap över erfarenheter och bakgrunder. Svensk kultur är inte en kuliss eller en floskel. Den lever när människor lär sig svenska, deltar, arbetar, visar hänsyn och tar ansvar för det gemensamma. Att uppskatta den är inte att låsa fast den i det förflutna. Det är att låta den ha rötter nog för att kunna växa, men alltid där den hör hemma.

Vårt uttryck

Manifestet är platsen där vi säger varför vi finns och vad vi försöker göra. Det får prövas mot våra handlingar. Om våra ord om eget ansvar, tacksamhet och ett enat Sverige inte syns i hur vi lever, samarbetar och behandlar andra har orden inget värde.

Musiken bär vittnesmålen. Våra texter handlar bland annat om skuld och familj, rädsla och förändring, om jakten på en förlorad identitet och om ett Sverige som ovillkorligt välkomnat världen med öppna armar vare sig det var rätt eller fel. Vi vill göra musik som vågar stanna i det svåra utan att göra hopplösheten till en identitet. Varje gestalt talar med sin egen röst. Det gemensamma är riktningen: ärlighet före fasad, ansvar före ursäkt och hopp före cynism.

Merchen är en stillsam markör för tillhörighet. Inte ett argument tryckt över bröstet, utan ett tecken mellan människor som känner igen samma längtan och samma ansvar. Den ska bära identiteten med återhållsamhet och respekt. Det primära målet med plaggen är att signalera att vare sig man är etnisk svensk eller inte, så stödjer man det som Sverigekollektivet representerar.

Bildvärlden bevarar de konkreta minnena: badplatsen, den tomma fotbollsplanen, landsvägen, altanen, höghusporten, fjället och kvällsljuset över ett bostadsområde. Bilderna ska inte låtsas att allt var bättre förr. De ska helt enkelt påminna oss om vad hem, närhet och omsorg kan kännas som.

Metod och transparens

I vår produktion använder vi generativ AI som ett verktyg för delar av bild-, musik- och videoproduktion. Vi bearbetar materialet i flera led och låter AI:n ingå i en process som bygger vidare på de metoder vi redan arbetat med inom musik, text och bild. Sångtexter, manus, konstnärlig riktning och urval formas alltid av oss själva. AI kommer aldrig att vara vår avsändare.

Vi avser att vara tydliga med när ett verk eller en gestalt är genererad eller bearbetad med hjälp av AI. Vi kommer inte presentera syntetiska gestalter, händelser eller röster som dokumentära bevis. Vi vill bygga vår trovärdighet genom att vara transparenta och öppna om metoden.

Anledningen till varför vi valt den formen är för att flytta uppmärksamheten från oss själva. Istället riktar vi fokuset på det som vanligtvis yttras i privata sammanhang, men också det osagda, de svalda orden, den förträngda ångern, gråten i halsen och klumpen i magen. Genom gestalterna kan ånger, sorg, frustration och ilska över livsval få en röst, även när hoppet om förlåtelse nästan har försvunnit.

Gestalterna tar avstamp i välkända stereotyper och i våra egna förutfattade meningar om människorna bakom dem. Det är ett medvetet men riskfyllt grepp. Avsikten är inte att göra stereotyperna sannare, utan att öppna dem och visa de många berättelser som en förenklad bild döljer. Vi vill göra dem relaterbara, och därför måste varje gestalt bära motsägelser, värdighet och handlingsförmåga. Om uttrycket bara upprepar en nidbild har vi misslyckats med uppgiften.

Våra mål

Vårt primära mål är att verka för ett Sverige som åter känns som hemma för det svenska folket och för alla som skapat ett liv här, tagit ansvar och gjort landet till sitt hem. Misstro och brutna sociala kontrakt har rest stora barriärer mellan människor ur olika delar av samhället. Några barriärer har vuxit fram av verkliga erfarenheter av svek, våld och otrygghet. Att förstå varför de finns är inte att acceptera att de måste bestå. Genom våra kulturella bidrag vill vi försöka öppna fönster i dem och göra ärliga möten möjliga igen.

Det andra målet gäller människor som allvarligt har brutit mot förtroendet, det sociala kontraktet och, i de värsta fallen, mot andra människors liv och värdighet. Vissa handlingar är så grymma att försoning kan kännas omöjlig. Projektet avgör inte skuld, straff, uppehållsrätt eller vem som har en framtid i Sverige. Sådana beslut hör hemma i rättsstaten. Konsten får aldrig bli en genväg runt rättsliga konsekvenser.

Men även i de fallen där någon måste lämna landet eller bära konsekvenserna av sina handlingar under resten av sitt liv, kan det finnas ett värde i ett sanningsenligt avslut. Att man slutar fly från sitt eget ansvar är en av de förändringar vi verkligen vill se äga rum. Att man ser dem man har skadat rakt i ansiktet, erkänner sina många fel och helt enkelt ber om förlåtelse. Inte för att rättfärdiga det som har hänt. Inte för att göra oförsvarliga handlingar rationella. Utan för att låta en människa stå synlig bakom handlingarna och omaskerat bära sitt ansvar.

Ingen utsatt människa och ingen anhörig är skyldig en gärningsperson förståelse, kontakt eller förlåtelse. Dessutom har många i sin otröstliga sorg slutat att se dessa individer som medmänniskor på grund av deras omänskliga handlingar. Att återge dem mänskliga drag minskar inte brottets allvar och återställer inte det som gått förlorat. Men en uppriktig bekännelse kan ibland ge ett mer konstruktivt avslut än förnekelse, skryt eller tystnad. Den möjligheten vill vi gestalta utan att tala i de drabbades ställe.

Berättelserna ska också nå dem som fortfarande kan vända om. Den som ännu bygger sin identitet kring rädsla, våld och destruktiv status ska kunna se vart vägen leder och att det finns ett annat sätt att leva. Den starkaste förebilden är inte den som aldrig gjorde fel, utan den som slutade försvara det, tog konsekvenserna och började göra rätt innan tiden var ute.

Vision

Vår vision är att också nå människor som lever i denna värld och samtidigt är begåvade artister, berättare och kreatörer. När deras musik eller bildspråk framställer våld, kriminalitet och rädsla som framgång kan den persona de byggt upp bli en förebild för andra. Vi vill särskilt utmana artister inom så kallad gangsterrap att vända uttryckets kraft inåt: att granska sitt forna budskap, berätta om priset och montera ned den destruktiva persona som tidigare skänkt dem status.

Samma musik som byggde en roll kan hjälpa till att avsluta den. Samma röst som förskönade ett liv kan vittna om dess följder. Det är inte en utplåning av människan, utan en möjlighet att forma sig själv på nytt: som någon som använder sin talang till att hindra andra från att upprepa samma misstag och till att återupprätta det gemensamma man en gång var med om att bryta ned.

Vi ska skapa och publicera verk som bär den här berättelsen utan att förenkla den för att vinna uppmärksamhet. Vår vision är också att ge plats åt artister, fotografer, filmskapare, formgivare och skribenter som vill ingå i projektet, står bakom det vi representerar och vill utforska ansvar, svensk kultur, gemenskap och personlig förändring med egna uttryck.

Vi avser att använda våra kanaler för att leda svenskar vidare till dem som skapar: till musiken, filmerna, verken och de platser där kreatörerna kan få direkt stöd. Ett kollektiv är meningslöst om det bara bygger ett namn åt sig självt. Denna plattform ska också bygga utrymme åt andra så länge de är med och återuppbygger Sverige.

Vädjan

Vi ska återkomma till den enklaste frågan: gör det här människor mer benägna att ta ansvar, förstå varandra och bidra till ett tryggare Sverige? Om svaret är nej behöver vi tänka om.

Ingen kan gå tillbaka till ett minne eller göra en skada ogjord. Men minnet kan visa vad människor längtar efter, och ångern kan förändra vad de gör härnäst. Det går att välja att bli pålitlig. Vi kan skapa verk som visar att frihet hör ihop med ansvar, som gör människor modigare i stället för bittrare och som bygger små rum av trygghet tills de blir fler.

Vårt hopp är ett Sverige där människor återigen kan leva fredligt tillsammans. Där svensk kultur uppskattas och där den svenska traditionen förs vidare. Där den som vill höra hemma också tar ansvar för sitt hem. Ett land där försoning inte betyder att sanningen tystas, och där sanningen inte används för att göra försoning omöjlig.

Till dig som känner igen sorgen: stanna inte i den. Till dig som bär på skuld: börja med att bekänna den och göra nästa sak rätt. Till dig som skapar: skriv låten, ta bilden, gör filmen, forma plagget, låt inget hindra dig från att berätta det du själv har sett. Gör det utan förakt. Gör det med omsorg om det som ska finnas kvar efter oss.

Lyssna. Skapa. Ta ansvar där du står. Hjälp oss att bygga ett tryggare Sverige tillsammans.